VÄVSKÄL 2160 silkessträngar i rum

En sträng- och membraninstallation som uppmärksammar rum, varande och klanglig materialitet. Som skapar plats för improvisatoriska processer, med rummet som partitur.

Arkitekturmuseet 15/5-3/6 2012 (examen master komposition intermedia KMH)
INSTALLATION, KONSERT, samt pedagogisk AKUSTIKVERKSTAD för barn och unga

En varp av 2160 tunna, nästan transparenta, silkestrådar löper från en varpbom, och i stället för vidare i en vävstol, sträcker sig trådarna ca 12 meter ut i rummet. De fäster (en och en) i två kvadratiska membraner/ytor av uppspänt sidentyg i träramar, vart och ett placerat högst upp i intill varandra sittande fönster med stort ljusinsläpp. Silket, med sin prismaformade fiberstruktur, får ljuset att spela på trådarna. Rummet blir uppmärksamt, subtilaste skiftning förnimbar, men inte hörbar.

Ett vävskäl är i vävning just där de grundläggande trådarna i varpen korsar varandra och skapar en öppning för inslagstråden, väften. Att varpens trådar är ordnade och rätt spända är en förutsättning för balans i hållbar väv.

Tack till: Sidenväverska Sonja Enbuske för ovärderlig hjälp och inspiration, K.A Almgrens Sidenväveri i Sthlm, Joakim Klint för snickeri.

KONSERT/PERFORMANCE, ljud- & rörelseimprovisation. Rummet som partitur.
22/5 2012, Arkitekturmuseet, (Arkitektur- och designcentrum).

Med konstnärlig integritet och improvisatorisk skicklighet fick de subtilaste skiftningar i rummet att framträda.

Instruktion samt installation: Anna E Weiser

Medverkande:
Dansare: Maria Mebius Schröder, Lotta Gahrton
Slagverkare: Birgit Løkke, DK
Kontrabas: Ida Bach Jensen, DK

SE FILMDOKUMENTATION:  Vävskäl on Vimeo

Bakgrund

Som masterstudent i komposition intermedia vid KMH utforskade jag under två år kompositionsämnet ur ett lyssnarperspektiv, jag vände på tanken och frågade mig: Vart hamnar jag om jag utgår från ljud in, och inte ljud ut? Då kom plötsligt alla ytor i fokus– omgivningens, rummens, materialens, trumhinnans, hudens och cellmembranens– alla ytor som mottar vågor och vibrationer. Snabbt fick jag vidga begreppet lyssna till att innefatta hela det komplexa sinnesreceptoriska kommunikationssystemet. Vad är det vi uppfattar, hur gör vi det och när uppstår meningsfullhet?

De här frågorna ledde projektet in i arkitektur, akustik, biologi, filosofi, antropologi, textilt hantverk, och landade i varpen som grundläggande kommunikationsstruktur eller strängar, silkestrådarna som en förlängning av våra sinnesreceptorer, båda bestående av protein och känsliga för förändringar i sin omgivning.

Minsta möjliga skiftning i spänning, förändrar stämning och tonus i rum och kropp, blir viktig för uppfattandet av rumslighet.

När vi rör oss i rum skapar vi vårt varande.

Handens verk bildar en övergång från förnimbart till greppbart.

Luften vibrerar, stenarna ligger fast, huden lyssnar efter klang

Pedagogiska verkstäder

Intill på golvet låg skivor av olika material, glas, trä, järn och sten. Akustiska ytor, membran, spelbara för besökare i utställningen. Rummet blev också ett scenrum för improvisationskonserter, och tråd- och strängverkstad med pedagogiskt program främst riktat till barn. Under hela utställningsperioden var det fritt fram för alla att väva, fläta i trappräcket i rummets ena del eller sitta ner och arbeta vid ett bord fyllt med material för vävning, broderi och virkning. Både barn och vuxna lämnade fantastiska vävspår efter sig, inte många centimeter fanns kvar att fylla i trappräcket när det blev dags att packa ihop.

Resumé

Att uppmärksamma rummet och göra det akustiskt verksamt, det vill säga att göra det till en plats för möten och skeenden var det viktigaste för mig i det här projektet. Jag vecklade ut en plats och bjöd in till fungerande akustisk kommunikation, tydlig genom de kreativa projekten i rummet men också i samtalen med besökare, museets värdar och pedagoger.

– Är det verkligen silkestrådar, frågade en ung lärare i Arkitektur på besök från Hongkong med en grupp studenter.

– Min, farfar var sidenkontrollör. Han fick varken diska eller grovarbeta, hans händer skulle behålla sin känslighet så att han kunde känna med handflatan över det nyproducerade sidentyget från fabriken och kontrollera att kvaliteten var den bästa. Man gjorde så förr, berättade hon. Hennes familj hade flyttat från provinsen där farfadern arbetade redan när hon var liten och hon hade bara hört berättelserna om hans yrke.

– Jag har aldrig sett en enkel silkestråd, bara färdigt sidentyg, och jag har aldrig känt på det med händerna. Hon stod länge och höll i de silkestrådar som jag hängt bredvid varpen för besökare att ta på.

– Nu förstår jag hur det måste ha känts för min farfar… Vad vackert det är med utställningen, först ser man nästan inte silkestrådarna och när man sen ser dem är det som om de bara uppmärksammar rummet.