Connect(in)g Space |

Installation, performance, deltagande konstprojekt, konstnärlig forskning, pågående sedan vintern 2011. SE FILMDOKUMENTATION
Connect(in)g Space är ett lekfullt projekt, ett imponerande deltagarkonstverk, ett konstnärligt undersökande av rumsliga relationer och anknytningsprocesser, av kommunikation, kunskapsbyggande, och i förlängningen om så mycket mer… som nödvändigheten av integritet och tak över huvudet.

Så enkelt och så kraftfullt. Ett nystan i handen, en trådände att fästa i första bästa bärande punkt i rummet–i det vidstäckta utomhus, eller det avgränsade inomhus–vidare till nästa punkt, till nästa och till nästa.

– Så häftigt, ett projekt som blir olika varje gång beroende på den rumsliga förutsättningen! ropar en man runt 60 högt uppklättrad i en tältmast för att fästa en tråd.

Linjer som sträcks i alla riktningar, linjer som korsars, nätverk som växer. Sen klipps det ner, – Som att klippa i rum, sa en 11-årig tjej efterstänksamt, och rummet återgår, men i minnesbanken finns nya kartor, över nya rumsligheter.

Bakgrund
I arbetsprocessen till det som utmynnade i Vävskäl 2160 silkessträngar i rum 2012, kom väv- och flätstruktur att stå i fokus; över under över under… som vågrörelser. För mig blev det en övergång, en passage, i förståelsen av livsbetingelser på vibrationsnivå.

Idén är inte ny, förhoppningsvis har flera av oss som barn runt fem år gamla knutit trådar; hemma från dörrhandtaget till stolsbenet, till lampan, till soffan, till nästa dörr, o.s.v., eller knutit hundratals meter långa garnsvansar som koppel till gosedjuren. Jag hade bara inte tänkt på anledningen förut och när jag under masterstudier i komposition fick tid att på egen hand forska djupare i innebörd av musikalisk kommunikation hamnade jag bland trådar. (Se Vävskäl 2160 silkessträngar i rum) Kanske är det inte heller någon slump att ”anledningen” blir tydligt synbar just nu, mot bakgrund av den digitalt skärmfokuserade vardag vi lever i idag, där fingrar, händer, kropp, inte längre behöver ”knyta” samman tillvaron för oss. Eller måste de? Den finska arkitekten Juhani Pallasmaa skrev i sin bok The Thinking Hand, Existential and Embodied Wisdom in Architecture (Wiley 2009):

”Embodiment is not a secondary experience; the human existence is fundamentally an embodied condition.”

Från musik till tråd finns en logik jag arbetar utifrån, att tillvaron förstås på vibrationsnivå och att vi alla är känsliga seismografer i ständigt föränderliga marker. Att fungerande kommunikation är ett mellan rummen lyhört fraktalsystem ända in i minsta förbidelselänk. Att en länk kan förstås som en sträng och att vi är känsliga för skillnader i strängspänning, att en annan sida av samma sak är vår förmåga att uppfatta minsta lilla skillnad i stämning. Att kunskapen att förändra en ”stämning” är livsnödvändig i djupaste existentiella mening. Att barn är särskilt känsliga för stämning, att vuxnas ansvar är att förstå det.

Läs gärna min masteruppsats: Vävskäl, anledning till komposition http://www.kmh.se/anna-e-weiser

Det började i Visby, en iskall vinterkväll ett par dagar före julafton 2011. Jag hade frågat textil och kompositionsvänner om de vill fläta tillsammans med mig, utomhus. (Hur jag kom på den idén mitt i iskalla vintern… är oklart…) Vi gick till Wallers Plats, stadsplanmässigt en spännande plats där flera vägar strålar samman i olika nivåer. Vi insåg snabbt att vi inte kunde fläta trådar med vantar på, inte heller utan… men om vi tog varsitt nystan, knöt ihop ändarna, fäste det i gatskyltens stolpe i backen, drog ut garnet några meter, så kunde vi ”gå-fläta”. Att med kroppen förstå flätmönstret var en överraskande och meditativ upplevelse. Det skapade en känsla av förbindelse mellan kropp, rörelse och rum. De sträckta trådarna fick stadsrummets alla linjer, vägar, stenläggningar, huskroppar att framträda.

Flätning Arkitekturmuseet ”Rum blir rymd när jag och två barn som kommit till Vävskäl-utställningens familjeaktivitet med tema tråd/sträng, flätar tillsammans. Vi knyter ihop tre trådändar och ber en fjärde person hålla medan vi, i stället för att göra en fläta med händerna, tar var sitt nystan och flätar gående. Det tar en liten stund innan vi förstår hur vi ska göra, men snart går det som en dans, blir till en vågkoreografi – över under över under…

– Det här är mycket roligare än vad det ser ut att vara!
– Det känns som när man dyker i vågorna. Vilken tur att vi har en sån där kraft, vad heter det nu…såndär kvarkraft, säger Alva, 9 år.
– Är det gravitation du menar?, frågar jag.
– Ja, just det, svarar hon.

Vi flätar i ca 40 min, vi rör oss som i formen av en liggande åtta, trådarna samlas till en punkt i en fläta. Koncentrationen är samlad och tankarna går på djupet.”
(Ur masteruppsats Vävskäl, Anledning till komposition, 2012)

Projektet fick sitt namn och genomfördes i stor skala första gången vid Place des Arts i Montreal, Canada under mitt deltagande i ”The 2nd International Congress on Ambiances” 2012 med tema Ambiances in Action, men påbörjades ett par år innan och är i allra högsta grad ännu pågående och i ständig begreppsutveckling. Senast som konstpedagogiskt inslag i demokratiprojekt vid gotländsk mellanstadieskola.

Sedan det första uppförandet har jag genomfört Connect(in)g Space ett tjugotal gånger, tillsammans med barn, ungdomar och vuxna, inomhus, utomhus och i tält.

Kontakta mig gärna för workshop och förläsning: info@annaeweiser.se

Connecting Space, Place des Arts, Montreal, Canada, 2012 SE FILMDOKUMENTATION
Under mitt deltagande i ”The 2nd International Congress on Ambiances” med tema Ambiances in Action, utvecklas projektet och får sitt namn. Genom min medverkan i konstnären och forskaren Monica Sand och konstnären och forskaren Ricardo Atienzas forskningsprojekt har jag kommit i kontakt med forskare och studenter vid cresson, the Centre for research on Sonic Space & Urban Environment, in Grenoble. cresson var en av flera arrangörer för den internationella kongressen och jag fick förfrågan om jag som konstnär ville arrangera en praktisk konstnärlig workshop/performance på temat. Jag presenterade min idé för arrangörerna och fick mig tilldelat en plats mitt i centrala Montreal, Place des Artes, den stora och öppna platsen framför Operan och Moderna Museet, och ca 15 kongressdeltagare, bland dem dansare, arkitekter, ljusdesigners, studenter som alla ville medverka. Efter introduktion och presentation av projektet fick de varsitt nystan, jag bad dem dela in sig tre och tre, knyta samman sina respektive trådändar, fästa änden strategiskt på platsen, börja ”gå” i flätmönster för att sedan expandera knytandet över hela platsen.

På kort tid hade vi skapat ett nät över nästan hela platsen. En generös och öppenhjärtlig attityd bland människor som passerade eller befann sig på platsen, de lät sig ”knytas in”, äldre damer hukade sig och kröp under, en man stod länge och tittade men gick sen försiktigt, utanför nätet, på kanten till ett forsande vatten, mycket nöjd. Platsen geometri framträdde, solen som lyste mot de spända trådarna gav ett effektfullt skuggspel på marken. Vi kröp under nätet, la oss ner och tittade genom nätet upp på de gigantiska skyskraporna… Hur kan plötsligt en öppen offentlig plats kännas så trygg och skyddad? Tankarna gick därifrån och direkt till de många hemlösa i Montreal, de utan skydd. Och utan fungerande nätverk.

Jag ville komma åt kärnan i kongresstemat Ambiance in Action och lyckades. Att knyta an och förbinda rum, kropp och handling genom knyt/flätprojektet var kraftfullt, ett tydligt sätt att make sense of place, skapa känsla för plats och sammanhang.

Connecting Space, workshop, skola, Vibrationsverket