Konstexperiment/performance, en vandring med ägg i Stockholms
T-bana under rusningstrafik, 2010
Idé och genomförande: Anna E Weiser
(Del av Mind the Gap, konstlaboratorium under två dagar i Sthlm T-bana, arrangerat av
konstnären/forskaren M. Sand, utifrån den övergripande titeln på hennes då postdoktorala arbete ”Konsten att gå vilse med punktlighet och precision” (se hennes bok: Gå vilse med punktlighet och precision. En guidebok A-Ö, utgiven av Arkitekturmuseet 2011), men planerades i samarbete med flera konstnärer, studenter och doktorander.)
Medverkande dansare: Hanna Bylund, Åsa Rudehill, Maria Värendh, Lotta Lundgren. Porslinsflarn av keramikern Henny Linn Kjellberg.
Människor viker varsamt åt sidan och ger plats för de sköra äggen och brickorna fyllda med vita tunna porslinsflarn som vi kommer gående med i T-banan, mitt under intensiv rusningstrafik. Förbryllande lätt tar vi oss fram i rulltrappor, längs med perronger och inne i vagnarnas trängsel. Jag vill undersöka sensibilitet och rumslig varseblivningsförmåga och hur vi hanterar den känsligheten i tuff miljö, och har dragit ihop några dansare (eftersom de har ett språk för det som upplevs med kroppen) till en vandring med sköra material, hönsägg och tunna porslinsflarn. Det blir vackert och nästan sakralt med allt det vita mot det svarta och grå i T-banemiljön, som en skir komposition i tät miljö.
Vi var fem personer som bar men ytterligare några hade fått i uppdrag att dokumentera, dels genom att filma och fotografera, dels med papper och penna, skriva eller teckna ner det de observerade under vandringen. Länge har dessa ”hand-verks-dokument” blivit liggande lite bortglömda. När jag nu tar fram dem igen, ser jag, för det första att de är så poetiska och vackra!, men jag förstår också att vi alla uppmärksammat i stort sätt detsamma. (Tack till er som skrev!) Här följer några citat från det i stunden nedtecknade:
”LINJE 14 MOT… SKÖRBY CENTRUM? Vad skulle hända om det fanns skyltar som påminde oss om att vara försiktiga med varandra?”
”Beroende på hållning får bäraren olika mycket respekt och varsamhetsbehandling”
”Porslin och ägg gav mer integritet!”
”Sköra tendenser, vintersmuts på golvet, hala tankar, bär ett berg av fragment, genom tunnelbanedörren”
Många saker kom att bli viktiga inför, under och efter Fragile Skin. Som äggbärare blev jag medveten om att jag måste känna av min egen balans för att kunna balansera det ömtåliga, och med den fysiska upplevelsen kom en stor insikt; för att kunna navigera i rummet behöver jag utgå ifrån mig själv som kompass.
Översatta i musikaliska termer betyder det för mig att förhålla sig till en grundtonus i kropp och rum. Kanske hör det hela ihop; för att uppleva form måste vi känna form inom oss? Att vi måste nollställa vår egen inre våg för att kunna på ett adekvat sätt måtta, känna av, materian och rummet i kring oss? Att centrera kroppen innebär att bli lodbärande, bli en del av den bärande strukturen i rummet med huden som membran och husfasad.
”The way I treat forms remind me of caring for people. Lifting and holding, using a firm but gentle grip. Getting to know the forms and learning about their fragility. Keeping them close to myself, …”
(Säger keramikern Eva Hild i tidskriften Ceramics Art and Perception, i en artikel av Kerstin Wickman, Eva Hild´s Inner Room, (2004, issue 55)
I arbetet med Fragile Skin blev det tydligt för mig hur viktig det är att hålla och lära känna materialet och formen inom sig. Jag blev också uppmärksam på rummets olika höjdnivåer och hur olika vi värderar dem, eller ens är medvetna om dem. Vad sker t.ex. i golvnivå, knä- eller höftnivå? Är golvet mindre viktigt än taket? Vad händer om vi aktiverar passiva nivåer, förändras kommunikationen då? För mig handlar kompositionsämnet om att beakta alla dessa parametrar.
(den något kortade texten är hämtad ur min masteruppsats från KMH, Vävskäl, Anledning till komposition, 2012)