Till Kina, med stöd av Konstnärsnämnden, 12/9- 29/9 2016

Studieresa till södra provinsen Guangxi för att lära om flertusenårig bronstrummekultur

Resan genomfördes tillsammans med Anna Karlström, arkeolog och kulturarvsforskare vid Uppsala Universitet och institution för Konstvetenskap, inom ramen för hennes forskningsprojekt Rooted och Routed Heritage.

Under resan har jag letat mönster och länkar mellan trummorna och det textila hantverket. De geometriska mönstren återkommer både som grunddekoration på trummorna och i de traditionella textilierna, i både väv, broderi och batikkonst. Genom det musiktextila spåret letade jag också efter specifika rötter till mitt eget sätt att tänka musik för att kunskapsmässigt fördjupa helt essentiella frågeställningar i mitt tonsättarkonstnärsskap. Resan gav mig en tydligare förståelse för att det jag letar kompositoriskt efter är en koppling till musiken i funktionen transformation och kommunikation. Trummorna var inga Stradivarius klangmässigt sett, även en sliten och sprucken trumma spelades på, man förhöll sig till trummorna med personlig känslighet och respekt, värnade dess inneboende kraft som förmedlare av uråldrig kunskap, oavsett tonkvalitet, det är en insikt som leder mig vidare.

Staden Nanning, längs med floden Yongjiang, blir vår bas. Där finns forskargruppen vid Guangxi Research Center for Nationalities som studerar de ca 2500 år gamla bronstrummornas historia och nutida bruk. Utifrån våra önskemål har de satt i hop ett späckat och spännande program för vår vistelse. I Nanning finns också en omfattande bronstrummeutställning i Guangxi Museum of Nationalities.

Vi besöker sedan trakterna kring Huanjiang, Nandan och Donglan,  möts på vare ny ort upp och guidas runt av officiella representanter för olika kulturinstitutioner och kulturförvaltningar. Många mil i bil genom storslagen natur.

Klangen i minnet

Det blev för varmt, och stigningen för brant… bilens fläktsystem pajade och vi fick stanna. Cikadorna spelade högljutt sprött i gräset intill vägkanten. Det var nog meningen den här dagen, att allt skulle förskjutas i tid…

Många timmar senare än planerat är vi på väg mot Nandan, ett litet ”County” i den södra provinsen Guangxi i Kina. Där ska vi inkvarteras på ett museum för det etniska minoritetsfolket Bai Ku Yao (White Trousers). Nästa dag är det tänkt att några av byns skickligaste trumslagare ska förevisa sina bronstrummor för oss, trummor som här bara männen spelar på, och som bara används vid begravningar… men det oväntade sker. Det har hunnit bli kväll och det skymmer, vägen vinglar fram bland toppiga berg och grönska i kvällsljus. När vi närmar oss byn möter vi först flera festklädda människor på motorcyklar – deras mönstrade traditionella dräkter är helt enkelt vansinnigt vackra i svart, vitt, indigo och orange, där de fladdrar i fartvinden – vi kör lite till och det är plötsligt fullt med folk överallt. Det uppstår lite förvirring i bilen. Vad är det som händer? Varför stannar vi? Är vi framme? Varför alla dessa uppklädda människor? Vi kliver ur, och jag glömmer aldrig det ljud som möter mig; det rytmiska suget mellan liv och död, klangen som funktion och bärare av betydelse. Byn har aldrig tidigare arrangerat en så stor begravning, 48 bronstrummor ljuder och det är makalöst och på samma gång så sorgesamt att jag bara blir stående, lyssnandes.

Jag har inget foto från detta…. Ljud är på väg inom kort.

Besöket i Nandan var utan tvekan det mest givande under resan. Dagen efter den begravning vi fick uppleva en liten del av, kom en grupp män på motorcyklar körandes till museet där vi bodde, för att spela för oss. Trummorna hade de på ryggen som gyllene ryggsäckar… Innan de kunde förevisa speltekniker och rytmer för oss riggades trummorna hängandes flera stycken på rad i en träställning. Just deras trummor har alla samma ton och spelas unisont. Med vänster hand slår de en enkel trumstock (pinne genom en bit uppblött vinstock) mot bronstrummans mitt, ofta dekorerad som en sol. Höger hand slår en tunn liten pinne mot trummans sida och ger en spröd klang. För att generera en kontrasterande ton gör de något särskilt; en person står bakom trumman och för en trähink rytmiskt fram och tillbaka in och ut ur trummans hålrum – som om den öste i hink efter hink med vatten – i koordinerade rörelse med den som spelar själva bronstrumman. Det bildas ett fysiskt sug som förändrar den akustiska förutsättningen och får en annan ton att uppstå. Det var inte helt enkelt märkte jag när jag fick prova (är ju ingen slagverkare), men lyckades ändå imponera lite…

Inte lika autentiskt, vad det nu betyder, (mer kommersiellt?) men ändå oförglömligt var när några män och kvinnor tillhörande Zhuangfolket i området kring Donglan förevisade sina trummor för oss mitt ute på en hängbro – floden under och de toppiga bergen i bakgrunden – och sedan sjöng sånger ur den traditionella sångskatten.

Hos Zhuang spelar både män och kvinnor och de använder trummor i fyra olika stämningar. Tillsammans skapar de rytmiska mönster i långa sekvenser. När vårt och alla officiella representanters ivriga fotograferande stillat sig och trumklangerna svävade fritt över vattnet kändes det som om tiden höll andan och bron hängde mellan nu och då.

Att komma på ”besök” tangerar för mig ibland en känsla av upplevelseexploatering och exotisering och det är inte okomplicerat att leta rötter bland folkgrupper som ännu lyckas hålla liv i mycket gamla hantverk och traditioner. Därinunder ligger som ett dolt krav på ett autentiskt bemötande, och vem kan kräva vad av vem? Frågeställningar kring vad i ett immateriellt kulturarv som går att skydda, hur och varför, var under hela resan under ständig diskussion. De musikaliska mötena gav resan substans och mening på ett alldeles särskilt sätt, och jag hoppas och tror det gällde både för mig/oss som besökare och för de som ombetts förevisa oss. Det kändes i stunden som om det gav något genuint tillbaka till båda parter. Jag tror det är livsnödvändigt att värna precis det kornet av samspel mellan människor som för kunskap vidare.